söndag 27 oktober 2013

Nya tankar kring arbetslinjen

Här kommer en liten uppdatering med tankar kring arbetslinjen som jag haft senaste tiden. När jag ser tillbaks på det jag tidigare skrivit tycker jag att det saknas en distinktion mellan meningsfulla sysslor och lönearbete. Det är som att jag tagit det rådande samhällssystemets syn på dessa saker för givet. Nu tror jag att man bör börja en analys av arbetslinjen med att identifiera vad som är meningsfulla sysslor. Meningsfulla sysslor kan vara sådana som ingår i ett lönearbete – typexempel på detta är läkaryrket och läraryrket – men också större delen av det som vi ägnar oss åt på fritiden, alltifrån umgänge över en kopp kaffe till promenader till körsång osv. Det handlar om sysslor som gör världen bättre för oss själva och/eller andra människor.

Arbetslinjens försvarare har rätt i att ett liv i sysslolöshet, dvs där man inte ägnar sig åt meningsfulla aktiviteter, är negativt (frånsett viss rekreation och vila som dock kan betraktas som meningsfull sysselsättning). Dock likställer man lönearbete och meningsfulla sysslor trots att det finns lönearbete som inte är meningsfullt (då det skadar en själv eller andra människor) och – som sagt – meningsfulla sysslor som man ägnar sig åt oavlönat på fritiden. Vad som gör en meningsfull sysselsättning till ett lönearbete eller ej är relativt godtyckligt och beror på rådande samhällssystem. I ett annat, enligt mig bättre, samhälle skulle många av dagens voluntärtjänster vara avlönade och prostitutionsyrket skulle inte finnas t.ex..

Tidigare utgick jag från att antalet meningsfulla sysslor minskade i takt med den teknologiska utvecklingen, men vad jag borde ha skrivit är att antalet avlönade jobb minskar samtidigt som antalet meningsfulla sysslor är relativt konstant (strikt sett minskar nog antalet något, men det finns ett överflöd att ta av) – det är bara det att en allt större andel av de meningsfulla sysslorna faller utanför lönearbetets ramar. Vårt system förmår inte omfördela de resurser som frigörs när vissa meningsfulla sysselsättningar försvinner, tack vare rationalisering, till andra sektorer där det finns meningsfulla sysselsättningar att utföra, t.ex. sjukvården och äldreomsorgen eller i familjelivet (ta hand om barnen, vila ut, umgås, bilda sig, utöva kultur osv.). Vi kommer aldrig att nå en punkt där det inte finns meningsfulla sysslor att utföra med mindre än att vi nått en sådan utvecklingsnivå och en sådan livslängd att vi tröttnat på livet självt och blivit apatiska.

Vad behöver då göras? Först och främst bör resurser (personella, ekonomiska osv.) tillföras de sektorer där meningsfulla sysselsättningar finns i överflöd, t.ex. välfärdssektorn. Socialdemokraternas förslag om att slopa Fas 3 och istället låta ”arbetslösa” människor arbeta med välfärd är därför helt rätt. Framför allt kan man tänka sig att dessa utför sådana arbeten som idag behövs göras men som är oavlönade, t.ex. att aktivera gamla människor. Parallellt med detta bör man även fundera över att korta arbetstiden generellt och låta människor dela på jobb där det är möjligt, för att på så sätt frigöra tid för människors meningsfulla sysselsättningar på fritiden. Basinkomst kan också vara en bra idé, inte bara för att skapa en bas för kulturjobb som idag är oavlönade utan också av helt andra anledningar som t.ex. att stärka arbetstagarnas relation på arbetsmarknaden.

Egentligen skiljer sig de praktiska slutsatserna inte åt särskilt mycket från vad jag har skrivit tidigare. Det är emellertid viktigt att framhålla att kritiken av arbetslinjen inte handlar om att idealisera sysslolöshet utan om att ifrågasätta ett system där den teknologiska utvecklingen inte används för att låta människor utföra fler meningsfulla sysselsättningar – inom och utanför lönearbetets ramar – utan för att stänga in människor i meningslösa sysselsättningar av typen Fas 3-jobb eller mer eller mindre improduktiva lönearbeten med alltför långa och monotona arbetsdagar.